ett helvete i taget

Idag var det dax att träffa några vänner för en fika och berätta om blodutredningen som pågår. 

 

Det vart lite kämpigare än jag trodde. 

vi satt på ett café när jag kände att jag lika gärna bara ska tala om. 

Jag vet ju att detta är personer som kommer stötta på alla sätt de kan när vi vet vad det är. 

 

Just som jag berättat kom ytterligare en vän. 

Jag som kände att jag höll på att bryta ihop sträckte ut armarna för att få förbarma mig över hennes 5 månader gamla dotter Junie.

 

Precis vad jag behövde efter det samtalet. 

Vi satt en lång stund och pratade om allt möjligt. 

 

Plötsligt känner jag hur allt snurrar. Jag klarar inte längre att fokusera blicken på någonting.

All min kraft bara rann ur mig.

 

Det enda jag kunde tänka på var bebisen i min famn.

 

"Ta henne!! Ta Junie!"

Sen svartnade det...

 

Jag vet inte hur länge jag var borta. 

Jag vet att jag inte ramlade, för jag satt på samma stol när jag kom tillbaks. 

 

Svetten sprutade och jag var helt matt. 

Jag fick lite vatten. 

 

Mittemot mig satt Malin och Veronica som två ugglor och stirrade på mig. 

 

 

"Vad hände?"

 

"Ja, jag vet inte!!"

Sen insåg jag att Junie inte var kvar i min famn. 

 

Den enda tanken jag hade var om jag tappat henne. Men Ellinor som satt bredvid mig hade tagit henne.

Ångesten slog till i en hastighet av 180. 

 

Jag ville bara komma därifrån. Göma mig och gråta en hel ocean. 

 

Frågorna haglade.

hade jag ätit. var jag ok. Kunde de hjälpa mig på något sätt. Hade detta hänt förut. Ville jag lägga mig ner på soffan bakom. 

 

Nej jag ville bara därifrån.

Men benen bar mig inte. Svetten fortsatte pumpa från varje por på kroppen. 

 

Efter en stund stålsatte jag mig och gick på toaletten. Fräste ur näsan och kämpade mot tårarna. Jag kunde tappat Junie och kanske skadat henne för livet. 

 

På vägen hem körde jag sakta. VÄLDIGT sakta. 

Väl inne föll jag ihop i soffan.

Frossan kom.

Känner så väl igen den. Den kommer när ångesten lämnar kroppen. 

Som om man frusit till is inifrån och ut.

Tände massa ljus och drog 3 filtar över mig innan jag somnade av ren utmattning.

 

Vad är det som händer? 

Vill att läkarna ska hitta felet, så vi kan börja nån behandling så jag blir mig igen. 

 

Trots att detta var vid 13,30 tiden är mina fötter ännu som isbitar. 

Ändå ligger jag här. Med onepice och sockar.

Nerbäddad under 2 täcken och överkastet. 

 

Skallen bankar och jag vill bara sova. 

Hoppas John Blund hittar mig trots alla täcke. 

 

Sov gott där ute. 

Take care.